Analys

|

Joel förenklar, köper han aldrig kläder?

Joel Dahlberg har skrivit ”Sammansvärjningen” ur Aktiespararnas synvinkel i konflikten med Swedbank Robur. När jag läser den väcks flera gånger frågan om Joel tycker att kraven borde vara lika hårda på andra varor och tjänster. Till exempel kläder.

Lanseringen av Joel Dahlbergs bok ”Sammansvärjningen, så luras 5 miljoner svenska fondsparare” har den här veckan fått stor uppmärksamhet både i tidningar och TV. Jag tycker att boken är bättre än de artiklar han skrivit om samma ämne i Svenska Dagbladet, eftersom en bok ger utrymme att förklara och diskutera fler perspektiv och argument. Flera nya intressanta intervjuerpersoner får komma till tals.


Boken utvecklar ytterligare hans och Aktiespararnas tes att svenska folket är utsatt för ett omfattande lurendrejeri där bankdirektörer ljuger och fondbranschen håller ihop för att dölja det som hotar lönsamheten. En konspirationsteori. Men där saknas ett helhetsperspektiv, där villkoren för fondsparande jämförs med andra varor och tjänster som säljs av vinstdrivande företag.


Joel Dahlberg påstår att den svenska fondbranschen undviker att berätta sanningen eller till och med ljuger. Han belägger det med exempel, men nämner inte sin intervjuteknik. Det jag hört berättas är att han ställer samma fråga om och om igen, med varierade formuleringar i upp till 30 minuter. Alltså är det inte konstigt att han ibland lyckas fånga ett dumt svar på band.


Kläder också för dyra


Vi är omgivna av mängder av företag i olika branscher som vill få våra pengar. De flesta företag vill att vi ska konsumera mer, men några tjänar istället på att vi sparar pengarna till exempel i fonder. Nästan varje gång jag får frågor från journalister om fonders avgifter brukar jag jämföra med andra branscher och annat som svenska folket lägger pengar på. Kläder är mitt favoritexempel, eftersom det är uppenbart att vi svenskar köper mer och dyrare kläder än vi behöver.


Ett par byxor kostar mellan 50 och 100 kronor att tillverka i Asien, men de säljs i Sverige för priser som normalt är mellan 300 och 1000 kronor. Den avgörande orsaken till prisskillnaden är att bekväm service kostar pengar. Klädbutiker mitt i stan som ger möjlighet att se, prova och direkt köpa kläder innebär höga hyror och personalkostnader.


Vi svenskar köper också mer kläder än vi egentligen behöver för att hålla oss varma och socialt accepterade. Reklam och av branschen skapade modetrender används för att övertala oss att fylla garderober och lådor med kläder som sällan blir utslitna. Kraven på information om kläder är dessutom mycket lägre än på fonder.


Tänk om det i klädaffärerna fanns faktablad enligt EU-standard, likt de fonder har, som talade om hur tåliga plaggen är jämfört med genomsnittet och vilka risker du tar beroende på tygets egenskaper. Indexfonder motsvarar då kläder med neutralt utseende som ser likadana ut år efter år och säljs billigt på internet. När du väl har hittat din storlek så behöver du aldrig prova, det är bara att beställa fler när de gamla plaggen är utslitna.


De flesta sparar små belopp


Det finns ingen säker statistik, eftersom individer ofta har sparande hos flera olika mellanhänder, men 200.000 kronor är min bedömning av medianen fondsparande per person i Sverige. Av detta är ungefär 100.000 kronor placerat via PPM och 50.000 kronor via den kollektiva tjänstepensionen. Båda dessa sparanden sker redan med stora rabatter.


Det som återstår är det frivilliga fondsparandet antingen direkt eller via en fondförsäkring, sedan några år även via ISK. Här är spridningen i belopp mycket större eftersom många svenskar helt saknar eget fondsparande, många andra har endast små belopp och en liten grupp rika har väldigt stora belopp insatta. Men baserat på intervjuundersökningar och Fondbolagens Förenings statistik så är medianen för det sparande som svenska folket betalar full avgift för ungefär 50.000 kronor per person.


Även med en årlig avgift på 2 procent så kostar detta sparade inte mer än 1000 kronor per år. Alltså är det många andra utgifter som är betydligt större för en normal svensk, där vi troligen betalar mer för bekvämlighet än vi betalar för bankkontoren och deras personal. Det räcker att köpa två par byxor per år för 1000 kronor, så är utgiften lika stor.


Det är normalt i alla branscher att reklam och säljare framhåller fördelarna med varor och tjänster. Ibland finns det även faktiska skillnader mellan olika alternativ. Ibland existerar inte någon verklig skillnad, när tillverkningen sker med samma material i samma fabrik och bara varumärket skiljer.


Fast när säljare klistrar olika varumärken på det som i grunden är samma vara, då ryter inte tidningarnas journalister att företagen ”ljuger” och ”luras”. Istället verkar även media acceptera att varumärken är en del av kundens upplevelse, att den extra tryggheten som det ger på till exempel ett par byxor är verklig. Och på samma sätt tycker jag det är rimligt att många kunder värdesätter och är beredda att betala extra för att ha sitt fondsparande hos en välkänd bank, trots att det faktiska innehållet är snarlikt en obekant indexfond.


Mycket saknas


Ett praktiskt problem med Joel Dahlbergs argumentation är att det inte finns indexfonder i de flesta kategorier fonder. Indexfonder är främst aktiefonder som passar bäst för riktigt långsiktigt sparande. Särskilt idag när aktiemarknaderna har stigit så kraftigt tycker jag inte att människor ska välja bort blandfonder och andra helhetslösningar med lägre risk och enbart placera i aktiefonder bara för att det finns högriskfonder utan avgifter som Avanza Zero.


Men det perspektiv som helt saknas i Joel Dahlbergs bok är vilka förväntningar som kunderna troligen hade när de för 20 eller 30 år sedan satte in pengar i de fonder som nu kritiseras för att inte förvaltas tillräckligt aktivt. Jag var med redan då och vet att det i första hand var skattefördelar som lockade, i andra hand att månadssparande är en bekväm tjänst. Och min minnesbild av dåtidens reklam och broschyrer är att de knappt nämnde aktiv förvaltning. Merparten kunder har fått den tjänst de förväntade sig (”Robur har förvaltat försiktigt, och informerat”).


Rent vilseledande är att Joel mot bättre vetande helt undviker att nämna att det finns ytterligare tre delar som ofta skiljer aktiv förvaltning från passiva indexfonder: högre omsättningshastighet, aktivt ägande och etiskt ställningstagande. Och just genom att undvika att nämna detta skapas intrycket att fondchefernas påståenden är ohederliga eller orimliga (mer om detta i ”Det finns 5 sorters aktiv förvaltning” och ”Dubbelfel av Joel Dahlberg”).


Att kläder, mat och elektronik förtjänar lika hård kritik har jag för övrigt påpekat redan 2008 när jag skrev om en annan bok i "Kritisera andra lika hårt". Som jag skriver i dagens krönika tycker jag det finns bättre böcker för dig som söker tips eller undrar hur bankdirektörer egentligen tänker (”Bättre böcker för dig som vill förstå”, länkar ovan till höger).


Xfondavgifter Xböcker Xindexfonder

Läs fler analyser i arkivet.

Aktiebörser

  Lokal USD SEK  
Stockholm (OMX AFGX)
0,6 0,7 0,6 stängt
Frankfurt (DAX30)
0,5 0,6 0,5 stängt
London (FT-SE 100)
1,1 2,7 2,7 stängt
Paris (CAC 40)
0,6 0,7 0,6 stängt
Tokyo (TOPIX)
1,6 0,7 0,3 stängt
New York (S&P 500)
0,0 0,0 0,5 stängt
New York (NASDAQ 100)
0,3 0,3 0,9 stängt
Moskva (RTS)
0,3 0,3 0,2 18:51
Hong Kong (HANG SENG)
2,5 2,6 2,2 16:08
Bombay (BSE SENSITIVE)
1,1 1,1 0,6 stängt
Johannesburg (FTSE/JSE ALL-SHARE)
1,7 1,8 1,8 15:16

Mest klickade fonder

Baserat på de 7 senaste dygnen.

Senast uppdaterad: 14 dec 06:12